Försvunnen, återfunnen
En vattensaga i fragment
"Finland är Östersjöns mest älskade barn; än i dag tömmer det sina sjöars skatter i modrens sköte, och det mäktiga hafvet förhäver sig icke derföre, det drager sig älskande och ömt tillbaka tillbaka, lik en eftergifvande mor, att dottren må vexa till och hvarje sommar kläda nya för dagen blottade stränder med gräs och blommor."
Zacharias Topelius, Fältskärns berättelser
"Under det gångna milleniet har miljontals ton av Yorkshires kust smulats ner i havet. Längs en kuststräcka som sträcker sig från Flabomrough Heads kalkudde till Spurn Point, har tusentals hektar odlingsjord pulveriserats av tidvattnets ständiga nötning och, trots tappra försök att skydda kusten, har dussintals byar försvunnit, så att hela kustlinjen har flyttats många kilometer västerut sedan romartiden."
Bill Foggitt & Len Markham, The Yorkshire Weather Book
Det var en gång
Inte är det av jord du är kommen.
Ur havets skum föddes du.
Stränder stiger och stränder sjunker.
Sjöar svämmar över, sjöar torkar ut, torkar in, försvinner.
Floder söker nya vägar, slammar igen.
Den gåtfulla sjön Lop Noor i Gobiöknen vandrar, än är den här än där.
Ibland sjunker den undan, dyker ner i ökensanden.
Sven Hedin sökte den på sina ökenfärder. Gav upp utmattad av törst.
Idag spränger man kärnladdningar i Lop Noors närhet.
Nu regnar det över Bangla Desh, över Vietnam och Kina.
Det regnar över Småland, Vörå, Cornwall och Haiti.
Floder svämmar över.
Oder Neisse, Me Kong, Donau, Vanda å och Vörå.
Dammar brister i Andalusien och Xian Jing.
Grönlandsisen smälter, tio centimeter varje år.
Syndafloden är över oss.
Under ytan
En gång flöt jag i ett urvatten, skyddad av starka hinnor - med mig simmade där en annan. Våra händer snuddade ibland vid varandra. Ljuden från den yttre världen rörde vid våra halvt utvecklade trumhinnor.
Så kastades vi upp på land och ut i livet. Det var vinter. Det var snö och kallt. En mörklagd stad. Det var krig. Du klarade inte omställningen. Ännu söker jag ditt ansikte i mängden, förlorade tvillingbror. Den diffusa skulden blev kvar, sorgen som ingen visste var sorg.
Jag lärde mig simma under vattenytan. Fann mig förunderligt tillrätta i den gulgrönt skimrande världen därnere. Svävande kropp. Alla ljud så avlägsna. Inget gjorde ont. Jag var lycklig. Jag kunde simma.
Men någons hårda händer ville hålla mig kvar därnere, när jag skulle upp för att hämta luft? En senkommen hämnd? Måste sedan alltid alltid försäkra mig om, att jag bottnade. Att fötterna fann fäste. Aldrig längre ut än så.
*
Jag håller kvar drömmen att alltid vara i begynnelsen. Att aldrig växa upp. Kanske tror jag, att jag ännu ligger i ett urhav väntande på att inta min form.
Är det att vara författare? Att alltid längta efter sin form.
Önskar ibland att jag slapp känslan av att ständigt ändra form, att flyta ut, rinna undan, blandas och beblandas. Att jag slipper känslan att jag är som vatten, genomskinlig, speglande allt i min omgivning. Vill jag då frysa till is? Eller torka ut?
Intresserad av att läsa mer? Antologin "Interland" utkommer i september
2006 och kan köpas från www.books.fi
Translate into
