back

Hamnkvarter

Translated into Swedish by Ralf Andtbacka

Jag daskar till dammfläcken på min axelväska, skrapar med nageln, slickar på långfingret och baddar. Den khakifärgade skuggan försvinner ur segelduken när spottet torkar.

Tidiga morgonflyg har börjat komma in från Europas hjärta och transithallen håller på att fyllas med män i kostym, familjer med plastväskor och lådor med elektriska apparater. På andra sidan glasväggen bakom min skålformade stol finns avgångshallen, en våning ner. Gryningsljuset faller på en blondin som är hälften så gammal som jag. Jag är tillräckligt gammal för att veta hur man kan bli lurad av reströtthet och solbelyst hår, men hon är vacker där hon sitter vid ett bord och smuttar på sitt kaffe. Hon fingrar på sin mobiltelefon, låter den långsamt snurra, som om hon fått de nyheter hon ville ha och nu är fylld av förväntan. Jag drar undan blicken precis innan hon tittar upp. Mitt flyg ropas ut.

*

Det är inte erektion, men när planet bankar före inflygningen utmed floden styvnar min penis utmed benet. Det här har börjat hända under senare tid mot slutet av resor med jeep, tåg, och nu första gången i ett flygplan - på något sätt en längtan att äntligen få ta av mig skorna.
Kabinpersonalen spänner fast sig i bänkraden mittemot mig, med ryggen mot flygkroppen. Under oss dunsar och smäller landningsstället när det fälls ut; jag sträcker ut armarna och saknar stolen framför som jag kunde ta stöd mot, någon som kunde försäkra mig om att smällarna inte betyder att planet håller på att störta utan bara håller på att landa.

*

Eftersom jag blir så jävligt irriterad på människorna som flockas runt bagagebandet som om deras väskar innehöll efterlängtade släktingar som höll på att kvävas, väljer jag en plats på behörigt avstånd - ett gångavstånd som motsvarar den tid det tar för kollina att komma ut genom remsorna i bandets öppning och förflyttas till den böj där de förvandlas till det bagage som fortsätter snurra när alla passagerare har gått. För att få tiden att gå försöker jag få syn på säkerhetskamerorna och gör förstulna gester, ser mig omkring, överallt, ingenstans, rör vid mitt ansikte som om jag ville dölja det.
När de kroppsvisiterar mig står jag med armar och ben utspärrade som en sjöstjärna, farlig, indignerad, förargad, framför min väska som ligger uppfläkt på bänken. De plockar fram statyetten, såsom de ofta gör: ett vackert exemplar, 30 centimeter hög, täljd så att linjen mellan näsa och navel betonas snarare än den mellan öronen, kanske den jämna vita stenen för tankarna till "snö", crack, kokain. Efter att de, vad det nu är de gör - vägt eller röntgat henne - virar jag åter in henne i silkespapper medan de snabbt skyfflar ner väskans innehåll.
När jag kommer ut ur ankomsthallen känner jag mig skyldig för att jag skickade vykortet. Nessies långa kappa är fastknäppt vid halsen, där hon också håller sin ena hand. Hon går fram till mig på tå, i sina snörda ankelstövlar av läder, kysser mig och säger: "Det var väl ok, eller hur?" Jag kramar henne om axlarna. I taxin ljuger hon: "Jag hade inget att göra, så jag tänkte att jag kunde komma emot dig." Det var det som jag ville när jag skrev kortet, den där varma eftermiddagen.

*

Jag är det som i varubeskrivningar brukar benämnas en självständig enhet - jag kan ligga i sängen i timmar och iaktta hur solen stiger upp mellan benen på mitt frukostbord, innan kostymnissarna anländer till kontorshuset mittemot och förvandlas till en mur av vita skjortor som lutar sig över sina skärmar. Det blir också några soltimmar på kvällen när ljuset slinker in mellan ett hängknä i det upplysta kontorskomplexet och pylonerna som stöttar bron över floden. På natten är det full belysning, fasadljus, för städarna och de få tjänstemän som arbetar dygnet runt, men det mesta ligger ändå öde, tomt, skyggar för mörkret.
Vi stiger ur taxin och går direkt till en barrestaurang i hörnet av mitt kvarter för att få en bit mat, stället är en kall betonglåda, med trist inredning i aluminium, ljust brandgul och limegrön. Nessie berättar vad som hänt sedan sist, kommer med rapport om alla vi känner, hur de håller på att stadga sig, slå sig till ro i vuxenlivet.
I hissen är vi tysta. Jag öppnar dörren, sätter ner mina väskor och vi står i våningen, bland de zebrarandiga skuggor som skapas av skenet från kontorsbyggnaden. I en svartvit film skulle det vara månljus och jag säger redan: "Du kan antingen sova…" Jag vet att hon kommer att avbryta mig: "Tror du jag tänker sova här?"

* * *

Solen värmer Nessie, vilande händer, slutna om duntäcket vid magen, min skjorta är öppen och viker sig inåt. En knapp skaver mot hennes bröstvårta, så när hon vaknar är hon redan upphetsad, beredd att rulla runt, lägga sig på mig och fortsätta mörbulta mina läppar tills det slutar som det slutade i natt, för bara några timmar sedan, mitt finger rör sig längs hennes ryggrad, mellan, doppar i fukt, då Nessie trycker sig upp på händerna, sätter ett finger på mina tänder.
"Nej."
Hon vilar sitt huvud mot mitt bröst. Nej. Åtta eller nio gånger har hon sovit över när jag återvänt någonstans ifrån, varje gång har vi gått lite längre, under bomull, linne, siden, längs nektarstråken - läppar, smalben, mage, lår. Och så: Nej. Nessie trasslar mig ur sitt hår och lutar sig upp med handen mot hakan: "Är du arg på mig?"
"Nej."

Hon svänger sig om och sätter sig upp på sängkanten och tittar på sina fotsulor. Jag slänger klänningen till henne, med en förhoppning om att hon skall dra den på sig och koppla av en stund, kanske lägga sig igen, men hon stiger upp och tar på sig trosorna. När hon böjer sig för att knäppa fast behån, lutar hon sig över min resväska. Nessie knäböjer, tar bort silkespapperet som omsluter den vita stenstatyetten, låter den jämna ytan rotera, kupar handen över dess håligheter.
"Du är besatt av dem." Hon ser på raderna som fyller hyllor och ytor. "De kommer att bli som irländarna, det finns fler i ditt rum än där de kommer ifrån."
Jag tar statyn, lägger mina armar om henne, drar henne närmare. "Fryser du?"
"Nej. Jag fryser inte."
Jag värmer frusna croissanter i mikron, tar sylten ut kylskåpet och sätter den ovanpå ugnen så att den skall värmas, brygger kaffe åt mig själv och lapsangté åt henne, det ser ut att vara svagt, i det gråa engelska ljuset som tränger genom glasmuggen där på frukostbordet. Nessie tar på sig min ockrafärgade morgonrock, river upp sin croissant, hon lyckas aldrig få flagorna att följa med ända fram till munnen.
Mittemot sitter några vitskjortor vid sina skärmar, och två våningar upp står en grupp ledigt klädda män, eller nästintill ledigt klädda, klädsel för en söndag - polotröjor, pullovrar. En massa viftande med armar och papper. Vid trappavsatsen rakt över på andra sidan står en praktikant i vit skjorta lutad över sina armar och ser ner i öppningen i atrium, en kvinna i businessklädsel flyttar sin armbåge närmare honom där de står vid trappräcket. De delar en cigarrett.
Nessie smetar ner kniven med sylt hon ändå inte sätter på sin croissant eller tallrik. "Ät lite av den", säger jag.
"Sätt på ljuset." När jag böjer mig ner mot strömbrytaren på golvet säger hon: "Eller är kommer man att titta på oss?" Jag reser mig. "Inte för att jag bryr mig." Jag väntar. "Hursomhelst." Jag trycker på knappen med foten och lampskärmen av brandgult papper sprider ett varmt ljus i rummet. Vi kan med nöd och näppe se oss själva speglade i fönstren.
"Stirra tillbaka då, de arbetar, inte vi." Vi kan inte se någon som iakttar oss, så vi övar oss i att stirra tillbaka tills hon sätter en croissantbit i sin mun. "Jag skall gifta mig." Hon tuggar, stryker bort en flaga från läppen med lillfingret. "Nästa vecka. Du har träffat honom men minns det nog inte, han som hade med sig videofilmen."
"Den där långa räkeln."
"Ja."
"Du tänker alltså åka dit och flytta ihop med honom?"
"Så småningom. Jag måste arbeta under uppsägningstiden. Jag har en del att reda ut." Hon lyfter upp sin mugg, håller den nära sig, omsluter den med händerna. "Jag förmodar att jag aldrig riktigt såg honom fast han fanns där, men när han frågade mig…det var som om han hade ett nytt ansikte."
"Jag är lycklig för din skull."
"Du menar Äntligen! Det gjorde du bra!
"Nej. Gratulerar, jag är lycklig för din skull."
"Se ut som om du menade det."
"Det gör jag."

*

Jag hade köpt örhängena utan att tänka på någon speciell - jag gick på det där försäljare med sorgsna ögon just när du skall göra dig av med sedlar-tricket på flygplatsen. Men då jag köpte dem insåg jag att de var vackra. Jag hämtar axelväskan till bordet, de finns i en förseglad plastficka, som droger - bärnstenspärlor i en smäcker metalltråd med samma vita färg som bränt träkol.
"En bröllopsgåva."
"Tack. Jag är säker på att vi kommer att se vackra ut tillsammans." Hon håller ett örhänge vid örat: "Skall vi ta ett var? Skulle det passa honom?" Hon skrattar. Håller redan på att försvinna.
"Sätt fast dem."
Jag har igen slutet-på-resan-erektion, som då jag landade dagen innan. När hon plockar bort sina knoppar och låter den smäckra metalltråden tränga igenom, drar jag ned jalusierna och justerar spjälorna så att bara himmel syns, ingen kontorsbyggnad. Och avvaktar en förändring i hennes utstrålning, i det som säger Nej, fast jag vet att det är bättre om hon fortsätter säga: Nej. Det händer ibland att planet accelererar innan det går in för landning.
Varje gång jag börjar kyssa henne slår det mig att hennes mun är liten. Jag har aldrig vant mig vid hennes trånga hårda mjuka. Eller vid att böja mig ner för att kyssa henne, för det är sällan vi kysser varandra stående, för det mesta gör vi det på sängen eller då hon - när det inte finns mer att säga om det förflutna, om våra vänner - sätter sidledes i min famn, vi brukar börja kyssas då, sedan gå till sängen och ta av oss kläderna. Vi griper tag i varandra, i ultrarapid, täcker varandras kroppar, slickar, håller fast, jag fuktar, gnider, låter mitt finger glida in i henne, ända ner till ringen, pressar dess kant mot henne. Sedan, när hon hukar sig över mig, med bärnstenspärlorna, och min penis börjar nosa på hennes mjuka härlighet, då sätter hon ett finger på mina tänder: "Nej."
Ibland då mitt plan flyger in över staden kan jag se det här stället. Det blanka glaset, metallbeklädnaden, remsan av betong, som blir större var gång, den sprider sig utmed kanalen och floden och längre inåt land med en ytterkant bestående av kranar, ställningar, byggen, bron är som en lyra mitt i allt detta. Var gång finns det mindre av det jag känner till, men mer av en plats jag trivs på.
Jag lutar mig tillbaka, är redan där uppe och flyger förbi, landar, följande gång, låter mig drivas med, i väntan på min väska, när jag kroppsvisiteras, kommer ut i ankomsthallen, till ansiktena vid avspärrningen. Är glad att inte bli utplockad.
Ofta då jag är borta, och vilar mig i skydd för solen, föreställer jag mig hur alla de vita stenstatyetterna i våningen oupphörligt stirrar på de kontorsanställda, och inser att även om det inte var orsaken till att jag började köpa dem, är det en orsak till att jag gör det nu. Jag bestämmer mig för att i dag skall jag börja ta med dem ut, en i gången under en längre tid, och placera dem någonstans där de blandas samman med betong, sten, växtlighet. Överraskningar, underbara.
Man kommer att tala om dem.

*

Jag hjälper Nessie att sätta sin kappa över sin gråa ylleklänning. Vi står inne i ett skåp som de kallar hall. Hon böjer sig ner för att lyfta upp en väska, det är min.
Jag skämtar: "Låt mig åtminstone tömma den först."
"Oj! Naturligtvis, jag hade inte med mig någonting. Se här, jag höll på att ta din tandborste. Här får du den."
"Tack."
Hon har tagit av sig örhängena, håller dem i sin hand i den lilla plastpåsen som kan slutas på nytt. "Det jag vill säga är att du skall ta vara på de här åt mig." Hon har inte rättat till sin långa svarta kappa. "Eller behålla det ena." Hon sätter dem i sin handväska, hennes skepnad är mjukt ylle, hennes kropp har försvunnit under det.
Tiduret i hallens lampa knäpper av, och en stund står jag med näsan i hennes hår, hon leker med knogarna mot mitt bröst, tills jag på nytt trycker på strömbrytaren och vi blundar och Nessie är borta.

back